Nytt liv...

Nytt liv i bloggen, nytt liv i familjen. Alva har blivit storasyster!

Nu har jag suttit här flera gånger och påbörjat ett inlägg och så blir det stopp. Det har gått så lång tid att jag inte riktigt vet vad jag ska börja. Och tiden bara går! Och så händer det bara mer och mer som borde berättas och det blir ännu svårare att få orden på pränt. Så vi börjar i det lilla.

Med den efterlängtade lilla Agnes som varit "Bebis" hos oss i över ett år nu. 9 månader i magen och hela 5 månader utanför. Den 19 maj, på beräknat datum och allt, kom hon med storm. Lätt och smidigt om man frågar Tommy. Kanske inte direkt "lätt" om man frågar mig, men betydligt "lättare" än när storasyster kom till världen och betydligt snabbare! Vi är glada att vi hann in till BB överhuvudtaget. Och att mormor hann hit för att ta hand om storasyster.

Och Storasyster, den stoltaste storasystern i världen! Som hade väntat en evighet på att bebisen skulle komma. Och som hade velat köpa hela världen till denna varelse. 

Starten blev väl kanske dock inte riktigt som önskat. Vi var hemma i någon dag och försökte vänja oss vid att vara 4 i familjen innan jag började må ganska dåligt. Ont i kroppen och rejäl feberfrossa. Mjölkstockning menade de på BB, men efter att febern fortsatte trots alvedon och ipren i kroppen och att jag knappt kunde gå åkte jag in till vårdcentralen för att ta en sänka. Med två barn lunkade jag in för att ta prover, Tommy hade viktig deadline på jobbet och var tvungen att vara tillbaka och jobba redan efter någon dag som nybliven tvåbarnsfar, men efter domen att mitt CRP låg på över 200 fick jag order av läkaren att åka hem och packa en väska och ta mig ner till BB i Varberg men INTE på egen hand. Tommy blev hemringd och BB-väskan som knappt hunnits packa upp och jag och barnen och Tommy tog än en gång vägen söderut för att ta ännu mer prover. Det visade sig att att CRP låg på 457 (vårdcentralens utrustning kunde tydligen bara mäta till 200) och jag blev inlagd med intravenös antibiotika. Kraftig livmoderinflammation, mot blodförgiftning eller det som förr kallades barnsängsfeber. Och där blev jag liggande i nästan 5 dagar tillsammans med min lilla nyfödda. Till skillnad mot att vara hemma ensam med två barn med hög feber var första dygnet på sjukhuset nästan som att vara på spa. Minus alla nålstick och slangar i mina armar och att lite då och då bli väckt för att ta prover och få mediciner. Men ett tyst rum, bara jag och en liten bebis som sov mest hela tiden, det var precis vad jag behövde just då. Det och en massa snälla sjuksyrror som kom in med mat och dricka och erbjöd sig att vara barnvakt ifall jag inte orkade. Sådant är man ju verkligen inte bortskämd med på hemmaplan.

Att byta blöja med droppstativ kunde jag dock gärna vara utan (Nej, jag utnyttjade inte erbjudandet om barnvakt och blöjbytare speciellt mycket). Naturligtvis hade jag ju allra helst varit utan hela upplevelsen, men allt fick mig ändå att andas lite extra och senare kanske ta det lite lugnare under sommaren än vad jag annars hade gjort. Och efteråt kände jag mig lite pånyttfödd...